Tjohooo!!!!


Jippie!!! Tjohoooo! Idag opererades hennes port ur!!!!!!!!!! Två år och två månader efter avslutad behandling så slipper hon den äntligen!!!!! Milstolpe!!!

Min fina friska unge med rosor på kinderna och fullt upp med att kliva in i tonåren!! Nu kommer hon!!

Vakna upp

Ett långt uppehåll. Jag har brottats med cancer. Inte på det fysiska planet men på det psykiska.
Det brakade när det närmade sig fyramånaderskontrollen för E i våras. Då rädslan stampade sig fast och inte gick att mota bort. Ibland får man ta såna duster, tillåta sig att falla tillbaka i det mentala soffhörnet och skala bort det jag inte måste. Göra världen mindre. Så blev det. Att fungera i vardagen blev viktigast men det som jag vill göra och orka fick gå bort just nu.
En ny vår och jag känner mig starkare igen. Det tog av min tid. 7 månader.
Det är svårt att förhålla sig till att befinna sig i vad som känns som två världar ibland, den med cancer och vanliga friska vardagen. Flera av E’s kamrater har fått återfall, en del har förlorat kampen, hur rädd vågar man vara, hur glad vågar man vara? Vi har våra vänner från den tiden sim vi följer och vill hjälpa på alla sätt, och samtidigt gå vidare och våga tro.
Vi får ibland frågan när E är frisk?
Jo men hon är det. Hon är frisk från cancern. Nu kämpar hon bara med sviterna AV kampen mot cancern. Den tar. Så enkelt är det. De flesta krigarna är ärrade. Får följdsjukdomar av behandling och operationer. E har klarat sig bra. Men ett lårben och höftkula och ett knä tog den. Och DET är vad hon kämpar med nu. Att lära sig gå. Och det kanske funkar en dag. Det måste vi ju tro och kämpa mot att det blir. Som förut blir det aldrig. Någonsin.
Och ibland är det svårt att låta bli att bli arg på. Samtidigt som att man är oändligt tacksam. Hon är frisk.

Lättnadens vågor


Lättnaden av ett bra besked. Att provsvaren är bra vid den kvartära kontrollen.
Våndandes i någon vecka innan, leta efter tecken på något man missar, lyssna in vad hon känner. Ett negativt besked från en annan förälder, ett återfall.. Och man blir livrädd..
Och sen sitter jag på jobbet tre dagar efter provtagningen, telefonen ringer och jag ser att det är sjukhuset och jag är upptagen i ett annat samtal, hinner inte avsluta det innan min telefon slutar ringa… Varför ringer de redan?? Det brukar ta minst en vecka, oftast mer än så.. Vad har de sett???
Ringer sjukhuset, frågar vem som sökt mig, de frågar runt, de vet inte..
I mitt huvud föregår redan katastrofförberedelserna. Vad måste jag ta med förutom ungen och mig för att åka de många milen till sjukhuset, hur länge blir vi borta, ska stora E följa…
Någon timme senare ringer det igen. Läkaren. Vill bara meddela att alla prover ser bra ut. Bara.
Det är långt ifrån bara. Det är allt!!
Jag tackar och tårarna rinner, lättnadens stora våg sköljer över mig. Jag tackar igen och hejdå. Ringer till E och berättar att proverna är bra!!!! Jaha, vad bra säger hon och fortsätter med sitt…
Glad att inte hon har samma upplevelse som jag.
Resten av dagen är jag trött. Så fruktansvärt trött men med ett leende på läpparna och nöjd, varm känsla i kroppen.
Så fruktansvärt tacksam. Andas ut.